putasmileonyourface

Tog mig en tur upp på hafstadfjellet för ett par veckor sen. Snön låg fortfarande kvar även längst ned på vägen upp men hade börjat smälta så det blev en tung vandring uppför, speciellt eftersom jag kom på den briljanta idén att ha 1,5 kg vikter på varje ben. Men trots att det var tungt redan i början så fortsatte jag uppåt med vikterna och det kändes bara bättre och bättre för varje steg jag tog. Ljuden från bilarna vid änden av vägen upp försvinner sakta i takt med att jag kommer längre och längre upp på fjellet och efter ett tag kan du inte höra dom alls. Det enda du hör är vinden och ljuden från dina egna fotsteg i snön. Det blåste kraftigare och kraftigare ju längre upp jag kom men höll värmen av den tunga vandringen uppför. Väl på toppen var jag tvungen att sätta mig i lä för att inte bli för kall av blåsten, knäppte några bilder, njöt av utsikten och känslan av total frihet.

Efter en stund med stillhet var det dags för den hala vandringen ner igen. Det var först då jag faktiskt insåg hur brant det var ner för kanten, så jag höll mig en bra bit innanför räcket som var täckt med snö så det bara syntes max en decimeter ovanför snön. Turen nerför tog inte ens halva tiden som uppför och resulterade i fyra stycken vurpor. Hade som tur var alla ben och armar på plats när jag kom ner.
Stolt över mig själv satte jag mig i bilen och körde hemåt, och som alltid, med ett leende på läpparna.

Tar nog inte lång tid innan jag kommer mig upp där igen.